Hjälp

Runt omkring oss finns det allt en eller fler personer som behöver hjälp i olika former. Men vågar man ta emot hjälpen man får eller vågar man erkänna att man verkligen behöver hjälp?!

Att tveka över att söka hjälp i vardagen kan kännas genant eller bara det att man nekar till de.

En främmande person som kommer och frågar om hjälp så tvekar man till att göra de, kan de vara dagens samhälle som gjort oss rädda eller är man bara rädd i allmänhet?

Absolut ska man vara på sin vakt när man tar hjälp eller ska hjälpa annan, det kan ju dölja sig andra tankar hos den andre parten men det kan  man inte veta innan så ska man eller ska  man inte hjälpa?!

Visst man ser en äldre herre eller dam som behöver hjälp med något, hur kommer det sig då att det känns som en självklarhet att hjälpa till då? Hur ska man kunna veta vad eller hur frisk/vad för hjälp denne behöver. Det samma med unga och medelålders hur ska man kunna lita/veta på att det inte menar nå ont?

Jag tror att man ser det så att ju äldre den personen man ska eller hade tänkt hjälpa så slår man på den sidan som visar respekt och hjälpsamhet.

Men när det kommer till yngre så stängs den av och på en helt annan sida av det man hade innan.

Man tänker inte på det.

Ska man hjälpa andra så tycker jag att man ska va lika trevlig mot alla oavsett ursprung eller kön och ålder.

Det är en annan sak om  man inte har tid, då kan man inte hjälpa trots det man vill.

Men å andra sidan, vill man hjälpa eller låter man bli?!

Kan man så tycker jag att man ska hjälpa men om motparten verkar skum eller nå liknande så låt bli men annars tänk igenom liten sekund och sen får man se om man känner för att hjälpa men självklart se till att personen är i hjälpstadiet.

HJÄLP OM DU KAN ELLER HAR TID.....!!

//Ta det lugnt där ute......